En risku blir till

Det har kommit en del snö senaste dagarna. Vitt och nytt. Som en omstart. Något att bygga vidare från. Inspirerad av det har jag tagit upp kollektionen Muohta i min hand och spenderat tid med den de senaste dagarna. Lusten att skapa har vuxit inom mig mer och mer allteftersom snön har fallit ner. Jag tänker tillbaka på då, när jag hittade formen till Muohta. Och jag blir sugen på att känna på formen igen. Få uppleva den där skaparglädjen när man upptäcker något nytt. Skissa, helt enkelt. Följ med på vägen från idé till färdig risku:



Just den här veckan är min praktikant Lisa hos mig. Både jag och hon gillar att prata om form och känsla. Ofta börjar mina skissprocesser så när jag är själv också. Med ord. Uttryck som fastnar hos mig och ligger kvar, bara väntar på att de får komma ut.

- Men varför? Du har ju en Muohta i varje storlek redan, typ.

Jag blir tyst, funderar ett tag. Känner av mig själv. Landar i det jag vill med riskun.

- Jag vill testa på något större, en som man har till de finaste tillfällena.
- Mm… helt rund eller?
- Kanske. Stilren. Stor… 13 centimeter ungefär. Kan du dra upp en grund digitalt utifrån Muohta-kollektionen?

Lisa är ganska snabb med datorn. Men det slår inte känslan att ha materialet i sin hand, även om digital skiss är bra för att ha koll på mått och proportioner. Det slutar med att datorn tippas så att skärmen ligger plant mot bordet och delarna jag vill ha i riskun läggs ovanpå. 

 



Vi flyttar runt, diskuterar lite och sen arbetar Lisa om skissen. När vi är nöjda skriver vi ut den, kikar och ändrar lite med pennan. Den digitala skissen arbetas om igen och sen skrivs den ut. Nu finns det en mall med exakta mått att följa. Sen är det dags att såga ut den från en plåt av 925 sterlingsilver. 



Riskun sågas och filas. Markeringar för öglor och punsningar gör och sen är det dags att slipa och polera med mjuktrissan. Den glödgas en gång och får bada i syra. Efter det kommer det jag tycker är allra roligast - graveringen. Det är något meditativt i det. Att låta stickeln arbeta sig fram i ett fast tempo. Handen och ögat följer när mönstret växer fram. 

Efter graveringen var det dags punsa de små bucklorna som vänder sig ut från riskun och löda alla 28 öglor som man hänger lávgastat i, löven med trådkant. Sen var det bara poleringen kvar.

- Lisa, vi har ett problem...
- Vad?
- Riskun får inte plats i trumlaren.
- Skojar du?!

Det löste sig, dagen efter. Min man Aslat kom körandes med den extra polertrumlaren som är lite större. Sen, när den hade tumlat runt hela natten och fått fin lyster var det bara montering och fotografering kvar. 
/Erica

 



E-handelslösning från Form1